lilavioler.blogg.se

Vem är jag som skriver här?

Maria heter jag och har hunnit upp i åldern då flesta slutar jobba och går i pension.

Till sommaren fyller jag 66 år och då tillhör även jag den gruppen. Men eftersom jag varit sjukpensionär sedan många år känns inte skillnaden särskilt stor.

Jag brukar inte vilja prata så mycket om mina krämpor då jag inte vill att sjukdom och krämpor ska vara nåt som beskriver mig som person.   Men då det ändå är något som påverkar min vardag väldigt så vill jag ändå nämna det.

Jag har värk i större delen av kroppen som ständig följeslagare och har tex stelopererat min vänstra handled och vänster tumbas pga artros. Det fanns inte mycket kvar av brosket där så jag fick operera bort en massa ben och sätta in en lång titanskena.

Men skenan skavde så jag fick istället en massa värk av annan sort. 

Så ett år efter operationen blev det ännu en operationen då skenan plockades bort. Då hade kroppen själv bildat ben mellan de bortplockade Benen och de som var kvar. Jag var alltså fortfarande stelopererad men utan skenan.

Höger hand har klarat sig bättre men är långt ifrån bra. Leden i pekfingret är den som krånglar mest just nu men än klarar jag mig genom att med jämna mellanrum få en kortiosnspruta där. Men vi har diskuterat att framöver byta ut leden i långfingret mot en protes. 

Ungefär som en ny höft vid höftartros med skillnaden att fingerprotesen är pytteliten i jämförelse.

Jag har tidigare fått höra att jag har spondylartrit. En reumatisk sjukdom som många i vår släkt har. Men nu har reumatologen kommit fram till att det inte stämmer.  Så ett tag kände jag mig lite vilsen och började tvivla på att min värk var verklig. Men så är det förstås inte.

Idag är min diagnos helt enkelt långvarig smärta, kronisk reaktiv artrit och artros.

Sedan ger ju ofta långvarig smärta en annan tråkig effekt då smärtstillande medicin inte är så snällt för magen, men som tur är finns omeprazol. Eller esomeprazol som jag dagligen äter sen mer än 10 år tillbaka. Det är mera effektivt än omeprazol.

Mycket av min värk började då jag 28 år gammal ramlade utför en trappa på jobbet och har sen dess haft en massa värk.

Efter fallet började jag se dubbelt och har därför opererat ögonen 3 ggr. Anledningen till det permanenta dubbelseendet var tydligen att jag fick en hjärnskakning på lillhjärnan. Jag har blivit bättre efter operationerna och dag ser jag bara dubbelt på nära håll men det stör mig inte så mycket. Hjärnan blir helt enkelt van. Men det blir jobbigare om jag är trött.

Det var också iom fallet i trappan som jag skadade rygg och nacke.

Det känns så dumt att jag skriver om ett så tråkigt ämne 🫣 men innan jag slutar skriva om det,  tänkte jag dela av mig lite av ytterligare en krämpa.

Vid ett besök på ögonmottagningen berättade läkaren att jag hade fått en sjukdom på hornhinnan. Fuchs dystrofi.

Det finns inget sätt att stoppa den sjukdomen mera än att fördröja med receptbelagda speciella ögondroppar eller salva. Jag har testat det men det blev tyvärr ingen skillnad.

Nu får jag istället bara ösa på med en massa vanliga receptfria ögondroppar. Men förhoppningsvis håller hornhinnorna sig i samma skick ett tag till för så småningom återstår bara hornhinnetransplantation och det kan jag jag gärna vänta med. Men hellre det än blind tänker jag.

Min krämpor styr en hel del av mitt liv men jag är envis av naturen och jag försöker göra det som känns kul även om det ibland kan bli till bli problem i några dagar efteråt.

Nej nu tycker jag att lämnar vi min sjukjournal och går vidare med nånting annat. Mitt liv kretsar ju verkligen inte bara kring mina krämpor! 😄

// Maria 🌸